Det är alltid samma kännsla jag får innan jag beger mig. Cirka nio dagar innan färden kryper kännslan upp från botten av magsäcken, lägger sig som ett betong flak på bröstet och flyter upp i hjärnan i form av immande sorgsenhet. Samtidigt tänker jag att i praktiken, så är det kanske bäst att bege sig när livet är som vackrast - då man helst av allt bara vill stanna kvar.
Så jag promenerar med familjen på Råå, äter räkmacka på fiskrökeriet och leker "*Peka*. Det är min båt! Och det är din båt!" med brorsan. Jag tar av sandalerna och gräver ner fötterna i sanden, öppnar munnen och andas in havet i smakform och spanar mot horisonten. Det är så vackert att det gör ont på riktigt. På andra sidan horisonten ser det annorlunda ut, även om det är precis samma värld. På andra sidan finns det folk som inte finns just här. Folk som jag kan tycka om precis på samma sätt som jag tycker om folk från denna sidan av världen. Men ändå känns det som en otröstlig undanflykt, för jag vet ju att egentligen är ju alla på sitt vis unika. Och just därför älskar man alla på olika sätt och olika mycket.
Det är alltid samma kännsla av saknad, var jag än befinner mig. Men nu har jag ändå gjort ett val att placera mina ägg i helt olika korgar. Och på ett sätt är det kanske bäst att bege sig när livet är som vackrast - då man helst av allt bara vill stanna kvar.
